Matisse skilde sig från sina samtida, som ofta iscensatte sig själva med dramatiska personligheter. Salvador Dalí hade mustasch och var alltid redo att leverera nya egomaniska djärvheter, Marcel Duchamp var ironisk med sitt schackspel och Picasso bar randig skjorta och hade ett växande följe av beundrare. I kontrast till detta var Matisse långt ifrån den heroiska självupptagenhet som återkom hos många av hans samtida; i hans verk spelade färgerna själva huvudrollen. Detta unika tillvägagångssätt skilde honom i en era där alla Matisses samtida iscensatte sig själva.
Kraften i Matisses färger var uppenbar redan under tidiga 1900-talet när han var del av en rörelse kallad Fauvism. Den nu förgätne kritikern Louis Vauxcelles myntade termen 'les fauves' (de vilda bestarna) efter att ha sett höstsalongen i Paris 1905, och hans kommentar var nedsättande, men namnet fastnade och blev rörelsens officiella beteckning. Istället för att försöka imitera naturen valde dessa kolorister 'oonaturliga' och 'vilda' färger. I sina porträtt använde Matisse grönt, blått och rött för att fånga ett ansiktes känsloläge, och han kom snart att betrakta färg som ett självständigt språk. Den historiska eller konstnärliga betydelsen av 'les fauves' bortom dess nedsättande ursprung förblir ett diskussionsämne bland konsthistoriker.
Han får färgerna att sjunga.
Matisses hälsotillstånd under dessa år tvingade fram ett nytt arbetssätt. År 1941 diagnostiserades Matisse med magcancer och genomgick en operation, som försvagade honom så svårt att det blev omöjligt att fortsätta måla som förut. Istället lät Matisse färgsätta ark i klara, mättade färger, klippte sedan ut former med sax och arrangerade fragmenten direkt på väggen eller på dukar, ofta med nålar. Dessa 'gouaches découpées' (pappersklipp) gav Matisse frihet att experimentera med kompositioner på ett nytt sätt och blev en radikal ny start som han beskrev som ett andra liv. Istället för att blanda pigment på en palett lät Matisse färgen existera i sin renaste form, en metod som definierade hans sena period.
Utställningen inkluderar fotografier och filmer av Matisse som ger personliga glimtar av konstnären. I detta material ses Matisse som en robust man med grått skägg och stålbågade glasögon, liggande sjuk och tung i sängen medan han tecknar konturer på väggen med en lång pinne, och sittande i rullstol i samtal med en katolsk nunna. Dessa intima ögonblick ger insikt i hans liv under denna förvandlande fas, även om de specifika verken av Matisse från 1941-1954 som ingår i utställningen inte detaljeras i tillgängliga rapporter.
Han uppfann en glädje som inte existerade före honom.
Konstnärligt beröm för Matisse består, och hans verk fortsätter att inspirera mystik. Enligt DN Kultur beskrev Pablo Picasso Matisse som någon som får färgerna att sjunga, och Picasso ansåg Henri Matisse vara den enda kollega han såg som en verklig rival. Enligt DN Kultur beskrev Louis Aragon Matisse som någon som uppfann en glädje som inte existerade före honom. Ingen har lyckats förklara varför Matisses färger är så glädjeframkallande, men denna insikt är uppenbar i de sena verken, där Matisse alltmer lyckades koncentrera sitt uttryck till dess mest grundläggande element: ren färg och enkla former. Den exakta varaktigheten eller slutdatumet för utställningen, liksom hur många besökare som förväntas eller har besökt, förblir ospecificerade, och det är oklart om några samtida konstnärer eller kritiker citeras om utställningens inverkan bortom historiska figurer.