Teologen och naturforskaren Georg Wilhelm Steller hade det svårt ombord på Katarina den storas skepp, som skulle kartlägga rutten från Asien till Amerika. Enligt källor fick Steller i uppdrag att utforska naturen. De led skeppsbrott nära en öde ö, men sjömännen ville inte låta Steller gå i land.
Steller lyckades bara ta en teckning av det märkliga djuret innan besättningen hade utrotat alla de fredliga sjökorna, som var lätt byte där de levde i grunda vatten. De exakta omständigheterna kring skeppsbrottet nära den öde ön är fortfarande oklara. Kapten Bering fick ett hav, en sund och en ö uppkallad efter sig, medan Steller gav sitt namn åt kon.
Turpeinen följer sjökon från dess upptäckt 1741 till 1950-talet, då ett skelett av Stellers ko ställdes ut på Helsingfors naturhistoriska museum. Hennes bok har fått sensationell framgång både i Finland och internationellt. År 1859 är Hampus Furuhjelm guvernör i Alaska, med bara några år kvar tills Ryssland säljer kolonin till USA.
Furuhjelm har ambitioner att hitta pälsdjur som ännu inte är utrotade, samt ett skelett av Stellers ko. Han har en syster med epilepsi som tillbringar sina dagar med att katalogisera samlingar av döda, uppstoppade djur. Romanen heter 'De levande', inte de döda, och Turpeinen riktar sin sökarljus mot det dolda, de excentriska forskarna, arkivarierna och samlarna som söker kunskap och vill bevara minnet av det som en gång fanns.
Att människor kunde utrota det som Gud en gång skapade var nästan otänkbart på Stellers tid. När decennierna går förvandlas denna hädelse till en sorg över att den nyfikna drivkraften för framsteg alltid verkar ha döden i släptåg. Den fullständiga titeln och författaren till Turpeinens bok som nämns i rapporten specificeras inte.